Kakor eller drömmar – om att precisera

Vad ser du framför dig om du läser att en person bjuder på kakor? Och vad ser du om det står att hen bjuder på drömmar? 

Komikern Fredrik Lindström sa en gång något om att ett skämt vinner på att vara så precist som möjligt. Det där gäller inte bara skämt. Ju mer detaljerade vi är i våra texter, desto tydligare bilder skapar vi åt läsaren: gullvivor i stället för blommor, fagotter i stället för blåsinstrument, tax i stället för hund. Eller drömmar i stället för kakor.

Man kan såklart invända att läsaren ska få skapa sina egna bilder. Visst, men det lär hen få göra ändå. Som skribenter kan vi ju aldrig ge en fullkomlig bild av hur människor och miljöer ser ut eller ta oss in i läsarnas egen bildvärld. Men genom att visa på vissa detaljer säger vi också en massa annat - om karaktärer, årstider, miljöer med mera. Att berätta om detaljer är helt enkelt ett sätt att gestalta. Vilket i sin tur innebär, att även då man beskriver detaljer kan det vara bra att använda fler sinnen än synen.

Om jag ska berätta om en höstpromenad i en skog kan jag nöja mig med att skriva just det. Men jag kan också skriva att skogen lyser av löv i gult, orange, rött. Jag kanske berättar om specifika träd och växter och hur mina olika sinnen uppfattar dem: hur mossa och svampar luktar, hur höstluften känns mot ansiktet, vilket ljud mina skor framkallar i lingonriset. På så sätt hjälper jag läsaren att få bilder i huvudet, eller i bästa fall känna sig som hen är där.

Att beskriva sinnesintryck är en svår konst, men går att öva upp. Ett sätt är förstås att inspireras av författare som behärskar det väl. En som jag tycker lyckas väldigt väl att beskriva ljud är till exempel Tomas Bannerhed, som i sin bok Korparna låter sin huvudkaraktär höra en trädpiplärka och en lövsångare (eller lövsmyg som det heter på dialekt). Då beskriver han "lövsmygens flöjt i alla väderstreck, trädpiplärkans fallande tonparaply". Och utan att jag vet exakt hur dessa fåglar låter får jag en betydligt tydligare "hörselbild" än om han hade skrivit att det var småfåglar som sjöng.

På samma sätt är det om jag läser att en person äter drömmar. Det ger mig en förnimmelse av den där alldeles speciella, söta, torra och samtidigt smältande känslan av att tugga på en dröm. Och det i sin tur kan göra att jag förstår något både om den som bjuder på dem och den som äter dem – eller tackar nej.

 ingela@ingelahofsten.se   070 375 55 70