Höj rösten! Om att läsa sina texter högt

"Läs din text högt!". Många av oss som skriver har säkert fått den uppmaningen någon gång. Och den som har provat har säkert märkt att det är ett gott råd. 

Nästan alltid då man läser sin text högt hör man var det "hackar", skaver, är otydligt, om språket är tillkrånglat, meningsföljden felaktig och så vidare. Och, förstås, vilka delar av texten som går att läsa utan att fastna, som bara flyter på.

Och, icke att förglömma: Texter i böcker ska tåla att läsas högt, som ljudböcker. För att inte tala om alla texter som skrivs för barn. Men under den här temaveckan kommer jag att i första hand vända mig till er som skriver för vuxna läsare, eftersom jag tror att det delvis är andra och fler saker som gör böcker för barn såväl läsarvänliga som högläsarvänliga.

Så, varför ska man då läsa sina texter högt? Ja, det finns flera poänger med det. Ett är hur viktig prosodin - det vill säga betoningar etcetera - är för förståelsen av texten. Prova till exempel att läsa följande mening fem gånger, och lägg betoningen olika varje gång. Första gången betonar du första ordet, andra gången andra ordet och så vidare.

Jag vill inte krama dig.

I den meningen är ändå grundbetydelsen ungefär densamma, men ni har säkert någon gång stött på texter som helt ändrar karaktär och innebörd om prosodin ändras.

Den skribent som läser sin text högt har större chans att uppmärksamma sådant och - om hen vill - försöka lösa det genom att till exempel använda ett annat ord, ändra ordföljden eller förtydliga genom gestaltning.

Men det finns fler skäl att läsa sina texter högt för sig själv. Flyt, till exempel. En text som klarar högläsning har flyt - och vilken text tjänar inte på att ha det?

Hur åstadkommer man då det där flytet? Ett trix är förstås att undvika långa meningar och långa bisatser, vilket jag skulle våga påstå är det förhärskande sättet att skriva i dag, i såväl skönlitteratur som i journalistiska texter. Samtidigt: Den som har högläst texter av Selma Lagerlöf eller Hjalmar Söderberg - eller som jag nyligen, Ester Blenda Nordströms bländande (!) reportage - kan konstatera att det går att få till bra flyt även med lååånga meningar och många bisatser. Hur de lyckas är jag dessvärre inte människa att svara på, men jag tror nog att en viktig del av förklaringen är rytm. Att de varierar mellan korta och långa meningar, och väljer ord som liksom gillar varandra, så det tillrar på utan motstånd.

En tredje sak som är enklare att märka då man läser en text högt är upprepningar av ord, uttryck och ljud. Ljud? Ja, det gäller framför allt i texter som är avsedda att läsas högt. Sådana tar jag upp i min nästa text, som jag lägger ut i morgon. Men vid en högläsning av texten kan man också märka sådant som att karaktärernas namn eller andra ord kanske påminner för mycket om varandra till exempel för att de börjar på samma bokstäver.

Med det sagt vill jag verkligen framhålla att allitteration kan användas som ett snyggt stilgrepp!

Men kanske är det allra viktigaste skälet att läsa hela eller delar av sin text högt är att det då är mycket lättare att märka om dialogen känns trovärdig, om det finns syftningsfel och om språket "håller ihop".

Alltså: Ta för vana att då och då läsa ditt manus högt för dig själv. Eller varför inte be någon annan läsa det högt samtidigt som du sitter med texten framför dig och kan markera de ställen du behöver titta på. Jag kan nästan garantera att din text kommer att vinna på en bearbetning utifrån högläsningen.

Och gissa en gång vem som läst texten ovan högt - och gjort en hel rad ändringar i den efter det!

Övning: Välj några sidor du skrivit och läs dem högt, alternativt låt någon annan läsa dem högt för dig. Vad händer med texten?